Vad hände med det rationella skogsbruket?

På 1970-talet, när jag började bli intresserad av skogspolitik, var det vanligt att man talade om det rationella skogsbruket. Begreppet framstod som en vetenskapsbaserad nationell nödvändighet och användes flitigt som tillhygge av skogsetablissemanget i polemiken med den växande miljörörelsen. Numera har det dock fallit helt ur modet.

Jag hade stuvat undan begreppet i något avlägset mentalt skrymsle och nära nog glömt bort det när det plötsligt lösgjorde sig och steg fram ur en gammal bok i form av ett omnämnande av Föreningen för elektricitetens rationella användning – FERA.

Så här skriver Vattenfall:

Ett flertal intresseorganisationer inom elsektorn bildade 1927 Föreningen för elektricitetens rationella användning – FERA. FERA:s uppgift var att sprida information – eller propaganda som det då kallades – om elanvändningens fördelar. FERA, som fortfarande är verksamt, producerade mängder med broschyrer, filmer och andra typer av reklammaterial som riktades mot olika typer av kunder. Men för att nå kvinnor, som stod för det mesta av hushållsarbetet, behövdes mer direkt propaganda. FERA anställde därför 1934 två hushållslärarinnor som konsulenter, som höll kurser i elektrisk matlagning över hela Sverige.

Under två årtionden ordnade FERA runt 250 kurser per år med ett 30-tal deltagare i varje. Konsulenterna tog också fram en kokbok, som vid slutet av 1940-talet nådde extremt stora upplagor.

Rationellt bruk ansågs alltså senast år 1927 vara ett progressivt honnörsbegrepp och som sådant levde det vidare i flera decennier.

Det kan dock inte ha varit skogsbruket som myntade begreppet. På den tiden var det ju fortfarande blädning och entreprenadsystem som gällde. Det skulle dröja ett decennium innan arbetsstudieverksamheten inleddes med skapandet av SDA och VSA, och ytterligare ett drygt decennium innan Erik Höjer med sitt bekanta cirkulär 1950:1 gav startskottet för det ”moderna”, ”rationella” skogsbruket.

Skogsbruket var alltså sent ute. Begreppet måste ha varit starkt positivt värdeladdat och okontroversiellt när det infördes. Den sena starten bidrog dock till att värderingsklimatet hann springa om skogsbruket. Det rationella skogsbruket hade som begrepp passerat bäst-före datum redan innan det slutade användas.

Men när slutade man tala om det rationella skogsbruket? Jag tog mig en titt på skogsvårdsorganisationens instruktioner.

År 1995 fanns begreppet med.

Förordning (1995:1335) med instruktion för Skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna
13 § Skogsvårdsstyrelsen skall särskilt [..]
2. bedriva rådgivning och lämna information i syfte att främja ett rationellt skogsbruk och en biologisk mångfald,

År 2005 fanns begreppet ännu med.

Förordning (2005:1160) med instruktion för Skogsstyrelsen

2 § Skogsstyrelsen skall […]

10. bedriva rådgivning samt informera om landets skogar och skogsbruk i syfte att främja ett rationellt skogsbruk och biologisk mångfald

Men år 2009 hade det försvunnit, ersatt med än hänvisning till gällande skogspolitiska mål.

Förordning (2009:1393) med instruktion för Skogsstyrelsen

Uppgifter

1 § Skogsstyrelsen är förvaltningsmyndighet för frågor om skogsbruket och har till uppgift att verka för att landets skogar sköts på ett sådant sätt att de skogspolitiska mål som beslutats av riksdagen kan uppnås. Myndighetens lokala förankring är viktig.

Förändringen speglar en förändring i samhällsklimatet. Det gamla rationalitetsbegreppet hade så att säga målen inbyggda, kanske för att de ansågs självklara, kanske för att det ansågs självklart att de skulle definieras av den tekniska expertisen.

I den nya skrivningen är målen i stället tydligt särhållna och placerade på Riksdagens bord. Skogsstyrelsen förväntas vara rationell i hur den verkar för att uppnå dessa mål men själva begreppet rationalitet har fallit bort, förmodligen för att det förlorat sin positiva värdeladdning.

Allt detta är naturligtvis bara spekulationer. Det var spännande att inse att det rationella skogsbruket som begrepp var en del av ett sammanhang som var långt större och tidigare än skogen. Jag hoppas att någon skogs- eller idéhistoriker tar upp frågan på riktigt. Kanske i en uppsats i nästa årsbok från Skogshistoriska sällskapet?

Annonser

Om Lars Laestadius

Stockholmare från Högdalen. Jägmästare och slavist. Bor sedan 1998 i utkanten av Washington, DC.
Det här inlägget postades i Skog, träd och landskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s